Jante är en dålig kollega

Sedd av 229

Akademikerbloggen. Vi pratar så ofta om jantelagen i samhället, så varför inte även i arbetslivet? Har du chefer, kollegor, kunder, eller klienter som säger till dig att ”du inte ska tro att du är något”?

Senast ändrad 13:32, 24 Maj 2017
Det är inte kul att jobba med Jante.

Under konferensen Beeteende & Folkhälsa som Akademikerförbundet SSR anordnade lyssnade jag på föreläsningen ”Beröm eller Jante?” med Keith Sivenbring. Han pratade ingående och intresseväckande om just jantelagen i kommunikation och ledarskap. Under föreläsningen, som snarare blev en workshop, tog vi bland annat fram en mind map om vad vi har för behov i grupp. Där ibland återkom ord som trygghet, tillhörighet, känslan ”vi duger”, bekräftelse,  struktur och ramar, glädje, mål och mening, och inte minst respekt. Alla dessa känslor motverkas direkt av den missunsamma Jante.

Vem vill ha Jante som chef?

Jag har lärt mig att vara rätt framåt med vad jag levererar. Jag vet att jag är bra på det jag söker mig till, annars skulle jag inte göra det. Jag var på en arbetsintervju en gång och personen som intervjuade mig kändes provocerad av min säkerhet i mig själv. Han kommenterade bland annat att ”om jag skulle få jobbet skulle jag få ett uppvaknande” (för att alla där skulle vara bättre än jag) och senare också ”du påminner mig om en tjej som jobbade här. Hon är inte kvar.”

Jag vet inte om det var hans typ av intervjuteknik, ett visst mått av sexism eller om det var bara ren jantelag som genomsyrade hans approach. ”Du ska inte tro att du är det du tror” var temat på hela intervjun. Jag gick därifrån med en känsla av att jag gjort bort mig. Jag blev erbjuden jobbet. Jag tackade nej. En chef som utstrålar den sortens jantelagskänsla vill jag inte jobba för.

Jag blev klar med min beteendevetarexamen 2015, och som nyutexad akademiker kan du ha en ganska naiv bild av arbetslivet, arbetsmiljöer och arbetsgivare. Jag tror att många oroade sig för att få sitt första jobb, och tänkte att bara jag får jobb så är det bra. Men en har kanske inte tänkt på att det finns både dåliga arbetsmiljöer och arbetsgivare.

Missunnsamma kollegor

Efter att ha jobbat hos flera olika arbetsgivare, fått en än mer övergripande inblick på arbetslivet via att vara anställd på ett fackförbund, men också att största delen av bekantskapskretsen nu börjat trilla in på arbetsmarknaden eller varit i den ett tag, så har jag en bättre verklighetsuppfattning. Vi har en del problem, mycket är fantastiskt (mycket tack vare fackförbund om jag får säga det själv) men vi har fortfarande en del problem att lösa.

Kanske är inte mitt exempel med en chef det vanligaste gällande jantelagen. De flesta erfarenheter kring jantelag i arbetslivet är ju säkerligen missunnsamma kollegor. Varför sticker det i ögonen när en kollega blir befordrad? Trots att den rollen kanske inte ens var intressant för en själv? Varför är det så ofta frustrerande när en medarbetare utvecklas snabbare än en själv? Är det för att vår kultur är helt enkelt skapar missunsamhet? Är det rent biologiskt så att vi inte vill ge andra något för då får vi mindre själva? Eller kan det vara så att vi går runt med en inneboende känsla av att vi ju faktiskt är bättre än alla andra?

Fenomen såsom external och internal focus of control skulle också kunna förklara missunnsamheten. Det innebär till exempel att vi generellt känner att de misstag eller det som går snett för oss beror på faktorer utanför oss själva, medan hos andra faktorer ihophörande till personen. Tänk till exempel sen ankomst till ett möte – är det någon annan tillskriver vi personen egenskaper såsom ”slarvig” eller ”självcentrerad”, medan kring vår egen sena ankomst handlar det ju om att det var den där förbannade hissen som går så jäkla långsamt. Samma sak gällande positiva aspekter, en själv blir ju befordrad för att en har jobbat så bra medan någon annan lurat eller smörat till sig den nya rollen (självklart kan även fokusen ligga tvärtom, nu pratar jag generella termer).

Hur bryter vi mönstret?

Så till det konkreta: Hur motverkar vi det? Att vara medveten om fenomenet är kanske nummer ett, men i denna aspekt borde ju även att skapa ett ”vi” vara effektivt. Den externa och interna fokusen av kontroll kanske kan formuleras om till oss som grupp, ”vi lyckades med målet för att vi är så bra”. Kan det minimera risken för att någon känner att när kollegan får löneförhöjning halkar jag ner? Och hur skapar vi det?

Det är inte breaking news jag kommer med, men det slog mig så hårt där på Sivenbrings föreläsning - tänk om varje arbetsgivare valde att ha lite mer fokus på, säg tre, av fokusområdena som fanns runt den där kartan. Såg dessa ord som viktiga slagord för sin verksamhet. Trygghet. Bekräftelse. Respekt. Ett skapande av en grupp som ett vi genom slagorden. Undrar hur mycket det skulle påverka Sveriges yrkesverksamma skulle ha det, och därtill även deras verksamheter och vidare hela samhället?

Jag skriver kanske för en redan frälst publik, men då passar jag på att tacka er istället. Tack alla ni som jobbar mot det här! Tack främst till alla mina beteende- eller personalvetarkollegor som gjort exempelvis arbetsmiljöer, bra gruppdynamik och utveckling av ledare till sitt kall. Och också – tack för att ni organiserar er i ett förbund som motverkar en viss typ av jantelag genom att alltid stå för er akademiska kompetens. Sträck på er och var stolta över det ni åstadkommer. Och passa på att ge kollegan en dunk i ryggen också. 

up 203